eller hur han sa, melker.
hon tror att allt är med mening och överöstar mig varje gång jag försöker förklara att jag förlorat kontrollen. att jag ser dåligt, blir yr när jag reser mig upp, måste sätta mig ner varje gång jag ser solen, har tappat matlusten, glömt bort hur man gråter. tack bra, tack ja. tack jag är glad. men ett visst pris fick man betala. jaha. så ska det va.
torsdag igen. min sista som arton. oh, det känns skönt.
jag vill lämna mitt artonåriga liv bakom mig. spara vissa händelser i en liten burk men slänga resten i brännbart.
nitton ska väl vara bra. nitton är på något sätt mindre än arton. -"tänk att hon är nitton år nu, vår dotter" jag kan riktigt höra pappas röst. känna kramen och vårljuset och ingen kommer vara elak på hela dagen. kan man ju alltid hoppas.
föresten så bubblar allting över, av kreativitet som trycks ner av tidsbrist och stängsel, som kallar sig rimlighet.
jag vet inte var jag ska tömma mitt hjärninnehåll. kan inte skriva längre. om jag någon gång kunnat.
vill rita fota spela filma dansa skrika sjunga men du ligger ivägen.
fyratvåett
pappa och jag pluggar till cocorosie, till afrikansk tv, till arty. och aftonbladet och lokaltidningarna ringer. neka neka sucka svara. "nej du, jag tänker inte kommentera det. jag har slutat jobba för dagen och sitter hemma och förhör min dotter på sin läxa. hejdå" jag fnissar och lägger fötterna i pappas knä. pappa är allvarlig och fortsätter förhöra mig på konstnärerna i tyskland under femtiotalet, tills han inte kan hålla sig, han heller. mungiporna åker uppuppupp och han tittar på mig och frågar "lät jag väldigt otrevlig?" och vi skrattar åt allting men innerst inne i mig finns en litenliten oro för att tidningarna ska skriva precis som han sa. (även om det vore rätt komiskt.)
han väcker mig på provdagen. dansar. frukost i sängen och jag ignorerar smulorna.
sen ringer han och berättar om den nya tvkanalen. exotiskt, tänker jag.
och innan (konkret och punktligt jag klarar inte av det inre nu, förlåt)
dom tvingade iväg mig och jag tvingade iväg dom till stockholm. och storebror och george harrisonkillen. han var nog meningen med hela resan.
pappa packade bagaget fullt med datorer och jag grinade hela vägen hem, till melodifestivalen och saknad av mamma. i baksätet.