papercup words.

oftast är jag ganska ledsen
sa jag inte

jag berättade om en låt jag hört,
jag sa att den var töntig (fast jag igenkligen tycker om den)

i brist på annat

ständigt nervös, jag tycker alltid om dig mer än vad du någonsin kommer tycka om mig.

jag är uppriktigt sagt rädd för dig

och ditt liv. vad som kan hända, och vad som aldrig kommer hända

sa jag inte.

ibland hatar jag dig

men det sa jag absolut inte.

 

kram&adjö

klippklipp med saxen

allting i småsmå bitar på två minuter

jag är så rädd för att spara någonting

därför känns det bättre att trasa sönder allting

innan någon annan hinner göra det.

måndag, jag tror det är fredag.
gråter
bara lite, bakom gardinen
när han åkte iväg, & hem.
hemma är här (skriker jag mot fönsterrutan, han hör snöflingor falla, euforisk)

men det går bra nu, broshan det går bra nu.

 

detklart, i ensamhet, detklart.

hemma framför brasan med bob dylan och pianonoter med småfel som jag snabbt rättar till och spartansk middag, jag tänker på dendär lisa ekdahl-texten
”himmelen kan öppna sig regn kan falla ner
hon kan dansa i ett solregn på en plats där ingen ser
hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut”

den kommer alltid vara ettan-på-gymnasiet, för mig. (jag tror fortfarande att den handlar om mig.)


jag gick inte till skolan.
det var en dröm, jag drömde
som förstörde eller upphöjde.
det tog iallafall två timmar att komma ifrån den, så jag ber om ursäkt
och ska genast ta mitt straff. välkomnar frånvaron med glädje.
mamma är hos mig, det är huvudsaken.