29 juli
det där med att komma hem, ifrån isolationen utan någon som helst kontakt med omvärlden, förutom några lätträknade korta samtal i en telefon utan mottagning med dig. under veckors tid. till ett hem med telefoner, datorer och allt vad det innebär. det innebär tusen bloggar och liknande, och en hög med tidningar vid brevinkastet. jag känner mig tvingad/tvungen att uppdatera mig själv. titta igenom alla(s) hundratusen bilder på hur allt ska se ut, och läsa om hur allt borde vara, hur man borde vara, vad man borde göra, säga, se ut ochsåvidare. visa upp vilket roligt liv man har, vilka snygga vänner och allt man upplevt.
jag vill gömma allt som har med mig att göra. återuppta det riktiga dagboksskrivandet, i den blommiga boken under sängen, fixa ett riktigt fotoalbum och ställa i bokhyllan, med alla minnen och sånt jag tycker är fint, utan att känna någon prestationsångest över att det kanske inte är tillräckligt (ja tillräckligt vadå?) och aldrig visa någon mer än dom närmaste.
men jag antar att jag redan har brutit mot det där. genom att skriva det här.
blottat mig lite till.